Nej, allt kan inte bli rätt hela tiden, långt ifrån vissa gånger.

Man kan inte alltid få det bästa och ibland kan man få det som är långt ifrån de bästa.

Men livet ska väl ändå inte bara vara en dans på rosor?

 

Om vi snackar om att allt med sin häst skulle bara flyta på, från första början till slut,

skulle det vara roligt? Skulle det vara unikt? Skulle det vara speciellt?

Utan äns lite jobb och slit, utan lite svett, blod och tårar? Skulle det var lika roligt?

Jag skulle inte tycka de, att göra en resa med sin häst unik är mycket roligare.

 

Därför tycker jag att Salsas och mina tio månader ihop var speciella,

inget som serverat på ett silverfat men vi hade ändå kul till slut.

Inga vidare resultat på tävling, inga mål att nå som krossades utan vi hade bara kul.

 

Jag kände ett tag med Salsa att vi var så nära botten vi kunde komma,

men skulle jag inte fortsatt med henne, trott på henne och fortsatt kämpa lite,

skulle det aldrig slutat så fint som det gjorde! Det är DET som är unik med vår resa.

Och det är därför hon är den ponnyn jag ALDRIG kommer glömma.

 

Efter motgång kommer framgång mina vänner, vilket jag även ska skriva ett inlägg om.